Att skämmas för sin sjukdom
När jag fick reda på min diagnos i juni förra året så skämdes jag över min sjukdom. Att ha ulcerös kolit, en tarmsjukdom, kändes smutsigt och äckligt. Jag vet att om någon annan jag känt fått diagnosen hade jag inte tänkt så om den personen, men nu tänkte jag så om mig själv.
Jag kände mig värdelös och berättade knappt för någon om min diagnos. Den enda som fick veta var min man, även det motvilligt. Helst ville jag bara gömma mig och förneka att sjukdomen ens fanns. Som jag skämdes över att jag hade drabbats.
Sen i augusti gick jag in i "väggen", eller utmattningssyndrom kallas det ju egentligen. Jag skämdes över detta också, att jag inte klarade att vara mer "stark". Som att det någonsin handlat om att vara stark. Men så tänkte jag inte då. För i mina ögon var jag svag, i mina ögon hade jag "misslyckats". Men det är ju så himla fel, det är ju när vi tillåter oss vara svaga ibland som hindrar oss från att krascha.
När jag varit hemma i några månader skulle jag till jobbet och hälsa på. Där någonstans bestämde jag mig för att inte längre skämmas för min utmattning. Alla visste ju ändå varför jag var hemma på ett ungefär. Så jag orkade inte gömma saken mer. När någon kollega frågade var jag brutalt ärlig om vad som orsakat min utmattning, hur jag mådde m.m. Och det kändes så jävla bra.
Vid ungefär samma tidpunkt började jag även berätta om min ulcerös kolit. Resten av släkt/familj fick veta och även några av mina närmre vänner. Jag tyckte det var skönt att ytterligare behöva motivera min kost. Efter att ha berättat så har alla varit sjukt förstående. Får aldrig några gliringar om varför jag inte äter m.m.
Nu sista månaden har jag även börjat vara mer öppen om min kolit även för övriga. Det är detta som sitter längst in och det är fortfarande lite jobbigt att berätta. Samtidigt är det så himla skönt efteråt. Det är skönt att slippa gömma sig och skämmas. Det är skönt att slippa ytterligare förklara varför jag äter som jag gör.
Jag har bestämt mig, jag tänker inte skämmas för mina sjukdomar längre. Jag behöver inte skrika ut att jag har dem, men jag tänker inte dölja dem heller. Det är så skönt att få vara jag, hela jag. Det är även intressant vad många andra öppnar sig om sina krämpor efter att jag öppnat mig först. Så jag hoppas att jag ska fortsätta våga vara öppen. Livet är för kort för att lägga energi på att dölja saker om sig själv. Jag kan vara stark, trots att jag inte är fullkomlig!
Nu frukostdags, en favorit u repris:
