Det började ju egentligen efter att jag varit på magmottagningen för första besök efter sommarens preliminära diagnos. Fick veta att de prover som tagits visat på ulcerös kolit, men att min kolit bara finns på fläckvisa delar av tarmen, vilket är ovanligt vid UC, då inflammationen ofta börjar nerifrån i tarmen och sedan "vandrar" uppåt. Läkaren sa som sagt att alla prover tyder på UC, men att det inte går att utesluta Chrons. 

I övrigt var besöket mycket deprimerande. Jag hade varit spänd inför det i flera veckor och ville egentligen inte alls gå. Läkaren var som sagt trevlig, men det märktes att hon var skeptisk till att kosten skulle ha stor betydelse.

Det som har fått mig att må bra under hösten och kostomläggningen har varit att jag känt att jag återfått kontrollen, känslan av att jag kan påverka min egen situation och att jag sluppit känna mig som ett offer. Efter läkarbesöket kände jag mig så nedslagen att det kändes som att inget längre spelade någon roll.

Jag har under många år varit känsloätare och ätit när jag mått dåligt för att slippa känna efter. Efter läkarbesöket var all min motivation och inspiration borta och jag kände bara ett mörker. Här började det gå åt skogen med överätande mm. Sen blev det jul.

Jag har ätit hur som helst, allt för mycket och senaste veckan (drygt) dagligen unnat mig mjölkprodukter. Det enda jag inte ätit är vanligt godis eller gluten. Och magen har rasat, vet inte om detta kastat mig in i ett skov eller om det är en allergisk reaktion på mjölkprodukterna. De värsta dagarna hade jag vattentunna diarreer, ibland med lite blod i minst 6 ggr per dag. Självklart när vi bodde hos släkt. Så här dålig tror jag aldrig min mage varit.

Efter att vi kommit hem har jag börjat försöka ta tag i mig själv. Med undantag för 3 ostskivor igår har jag ätit helt mjölkfritt i 3 dagar nu. Mestadels LCHF, men har triggat igång på en del frukt (främst clementin) och annat LCHF-godis.

Magen börjar bli bättre, men är fortfarande inte bra. Idag har varit bästa dagen hittills. Har bada varit på toa en gång och då lite fastare konsistens, dock fortfarande lite blod. Detta har styrkt min tro på kostens betydelse vid UC. Det som är jobbigt är att jag just nu känner mig mer deprimerad än på länge och helt enkelt inte klarar ta tag i allt riktigt.

Men ska nu försöka kämpa på, vill ju innerst inne må bra. Även om jag har en ond röst som hindrar mig att förstå det just nu.