Jag har däremot alltid varit kass på att ta hand om mig själv. Jag har varit bra på att ta hand om andra, men mindre bra på att ta hand om mig själv. När jag varit trött och egentligen inte orkat har jag bara kört lite hårdare. När jag varit helt slut har jag försökt att lösa det med dåligt kost, hetsätning och massa sötsaker. Samma sak när jag varit ledsen eller nere. Att kombinera detta med att ta huvudansvaret för två små barn, inte sova på nätterna och ha ett arbete som ställer höga krav leder till slut till: utmattning.

Det värsta är att jag visste lång tid innan jag "gick in i väggen" att det gick åt helvete. Jag tänkte ibland att jag skulle kontakta min VC för att få hjälp att få stopp på det, men tänkte att ingen skulle tro mig och att de bara skulle tycka jag var jobbig. Jag hade sjukt låga tankar om mig själv. Allt stressande tillsammans med dålig kost tror jag dessutom utlöste min kolit.

När jag till slut kraschade var det först fysiskt, med ambulansfärd, sjukhusvistelse m.m. Sen blev hjärnan ett enda kaos. Inget fungerade. Jag började gråta bara av tanken på att behöva laga mat eller att göra något över huvudtaget. Jag hade helt enkelt tömt var enda reserv jag hade och mer därtill.

Jag har blivit tvungen att börja prioritera mig själv därefter. I början var det ganska lätt (även om det var jobbigt), jag kunde ju helt enkelt inte göra något. I takt med att jag börjat må bättre så har det blivit svårare att vara "självisk", jag älskar min familj och vill göra allt för dem. Jag vill ta hand om personer i min omgivning. Jag får svårare att tacka nej mm. Att jag dessutom är så less på att vara sjukskriven bidrar också till detta.

Så jag vet att jag absolut inte ska pressa mig själv, det är bara så svårt att låta bli.