Så nu tränar jag på detta. Tränar på att be om hjälp när jag behöver. 

Har precis gått upp till 75% arbete, så nu är det inte mycket sjukskrivning kvar. Det fungerar än så länge inte helt smärtfritt. Framför allt saknar jag mina lediga onsdagar, då jag kunde sova hela dagen. Idag fungerade det bra att jobba hela förmiddagen. Jag kände mig både skärpt och med i matchen. Men efter lunch kunde jag nästan inte få ihop 1+1 (för att överdriva en aning). Så jag bad om hjälp, bad kollegor hjälpa sådant som jag annars klarar själv, sånt som jag inte brukar behöva hjälp med. Och underbara som de är är det inget problem. 

Sen har jag varit helt slut nu när jag kommit hem. Så jag har bett om hjälp. Har fått ligga hela tiden efter jobbet och ligger fortfarande ensam och tar det lugnt. Sen hade jag säkert kunnat pressa mig lite till, med risk att må ännu sämre imorgon.

Känner mig otroligt tacksam över att jag har människor runt mig som vill hjälpa mig. Känner mig både glad och tacksam att jag nu vågar/kan med att be om hjälp. Känner mig också glad att jag inte dömer mig själv för detta. För ett år sedan hade jag definitivt tyckt att jag var svag. Nu känner jag inte så. Tror terapin och mitt eget arbete med mig själv börjar hjälpa.

Dagens lunch, en favorit i repris, enkel currygryta med kycklinglårfilé. Mums!